Det måtte ein svenske til

Lenge var alt såre vel i norsk skule. Ingen stad i verda hadde elevane det så trivsamt som her. Dei hadde høgare sosial kompetanse og var meir demokratisk innstilte enn i land ”det var naturleg å samanlikna med”. Kva meir kunne ein krevja? Nokre norske lærarar ymta om at kunnskapsnivået kan henda ikkje var høgt nok og at mange elvar var underytarar. Dei talte for dauve øyro.

Så kom PISA – frå utlandet – og ein byrja med eitt å interessera seg for tileigning av kunnskap og tame. På same tid kom den individuelle datamaskina inn i skulen, i alle fag og i alle timar – nær sagt på alle skulesteg.

Og skuleleiinga gjekk i bresjen: PC var alfa og omega. Alt skulle gå via den; notatskriving, prøver og lekser – eit ord som framleis ikkje var heilt comme il faut. Lenge var einaste fagkurs ein skarve norsklærar kunne oppdriva frå fylkeskommunen, kurs i bruk av datamaskin til dette og hint. Ingen peika på dei negative verknadene.

Om ein tala spakt om dei, fekk ein til svar at elevane må læra seg å bruka instrumentet. Når dei kjem ut i arbeidslivet, vil dei møta det over alt. At det skulle vera naudsynt å bruka monsteret i alle timar for å læra å bruka det, verka litt underleg når elevar akkurat i det stykket er snøggare på labben enn mang ein lærar. 

Så skreiv ein røynd svensk lærar ein kronikk i Dagens Nyheter (29.4. 2015), og vips vart innhaldet slått opp i den største norske nettavisa, VG Nett.

“Kast PC-en ut av klasserommet” var overskrifta. I samandrag skriv den svenske læraren:

Sedan eleverna fick datorer har de fått det svårare att följa med. För mig står det klart att datorn är kontraproduktiv på vanliga lektioner – då läraren undervisar eller i dialog samtalar med eleverna, skriver gymnasieläraren Håkan Danielsson. (Gymnasielärare i historia och samhällskunskap på Katedralskolan i Lund. Koordinator för Historieprogrammet, en av landets nitton spetsutbildningar. Har tillsammans med historikern Bengt Liljegren skrivit läroboken ”Att undervisa i historia.)

I mer än två decennier har politiker sett datorisering som en avgörande åtgärd för att förbättra skolans resultat. Ett argument som återkommer är att man vill ge alla elever, oavsett hushållets ekonomiska standard, tillgång till samma arbetsredskap. Något direkt pedagogiskt skäl anförs dock sällan.

En direkt, och kanske oavsiktlig, följd är att elever i dag använder datorn inte bara i situationer där dessa möjliggör nya arbetsmetoder eller ny pedagogik, utan också som ersättning för penna och papper. Datorn fungerar förödande dåligt som anteckningsblock. Den försämrar kraftigt elevernas prestationer och leder dessutom till att de sysslar med helt ovidkommande saker under lektionstid.

En undersökning i Psychological Science 2014 (Mueller/Oppenheimer från Princeton respektive UCLA) visar att den som skriver för hand tvingar hjärnan att bearbeta informationen, vilket gör inlärningen effektivare.

I denna studie hade datorstudenterna inte tillgång till Internet eller andra datorprogram. En intressant fråga blir därför hur frestelsen att med datorns hjälp syssla med annat på lektionstid påverkar resultatet.

I en studie 2013 lät en forskare (Sovern från Columbia University) observatörer undersöka vad studenter använde sina datorer till under lektionstid på flera olika collegekurser. Det visade sig att 60 procent tillbringade mer än hälften av tiden åt att göra saker helt utan koppling till undervisningen på sina datorer. Man kan tycka att det bör vara elevernas eget ansvar att anteckna på det sätt som passar dem bäst. Den elev som använder Facebook, tittar på film eller surfar på nätet under lektionstid får själv stå för konsekvenserna, men dessvärre drabbas också omgivningen. Också den som satt närmast en sådan elev och kunde se aktiviteten på bordsgrannens skärm, presterade lägre resultat, 17 procent sämre.

De senaste åren har jag märkt en ökning av elever som har svårt att följa med i resonemang. Nu efteråt kan jag se att det finns ett starkt tidsmässigt samband med att politikerna i min kommun bestämde att alla elever ska ha varsin dator – inte för att förbättra resultaten utan för att ”öka variationen”.

En dag i höstas bestämde jag mig för att trotsa tanken på den saliggörande datorn. Jag instruerade eleverna låta sina datorer stanna i väskan, utom då jag specifikt sa till dem att plocka upp dem. Effekten var nästan ögonblicklig. Lugn och studiero spridde sig i klassen. Ett resultat som stämde väl överens med de undersökningar som presenterats på senare tid.

Min slutsats är självklar: Datorn ska ut ur klassrummen. Jag är ingen luddit och kan se att det finns situationer då datorn kan ge elever kunskaper på nya sätt. Men för vanliga lektioner, då läraren undervisar eller i dialog samtalar med eleverna, är den kontraproduktiv. En sådan förändring skulle i ett slag kunna förbättra elevernas resultat med uppemot 20 procent, spara pengar och dessutom vara möjlig att genomföra omgåande. De positiva effekterna skulle med stor sannolikhet visa sig redan i nästa PISA-undersökning.

Frå eiga røynsle veit eg at det er vanskeleg å gå mot straumen og hiva PC-en ut av klasserommet når skuleleiinga framleis trur at PC er eit framifrå læringsinstrument. Ei argument om at notering på papir og dinest innføring på PC heime er nyttig læringsarbeid, bit berre på eit fåtal elevar. Dei vil ha den fridomen PC-en gjev til å gjera heilt andre ting i timane. Med datamaskina oppslått er ein ikkje garantert at elevar flest tek notat, og berre eit fåtal ser på notata sidan.

Ein må likevel ikkje tru at det å delvis kvitta seg med PC-en er eit columbi egg for norsk skule.